Då åker vi, eller?

För många år sedan under tiden jag höll på att utbilda mig jobbade jag extra som pianolärare. Varje vecka träffade jag ett dussintal elever och fick vara en del av glädjen som blev varje gång en favoritsång fick liv genom deras fingrar. En vintermorgon då barnen hade jullov från sina lektioner vaknade jag och såg utanför fönstret ett tjockt snötäcke som fallit under natten. Ett par vänner och jag bestämde oss för att glädja våra egna inre barn och begav oss ut till pulkabacken. Efter att ha pulsat hela vägen upp till toppen skulle jag precis till att åka ner när jag fick syn på ett bekant litet ansikte vars blick mötte min. Det visade sig vara en av mina pianoelever, en liten tjej. Förvåning och förvirring lyste i hennes ögon innan hon plötsligt utropade, ”Men fröken, vad gör DU här? Jag har aldrig sett dig i mössa förut!”

För henne var jag så klart på fel plats och i fel sammanhang och istället för fingerövningar och noter fick hon den dagen lära sig att även fröknar bär ytterkläder när det är kallt och även vuxna kan åka pulka. Något som ett par minuter tidigare inte hade funnits på hennes karta fanns nu plötsligt där, men eftersom barn ofta har lättare än oss vuxna att omvärdera det vi håller för sant så brast hon snart ut i ett stort leende, ryckte på axlarna och for sedan snabbt nerför backen.

Detta blogginlägg är mitt första efter en lite längre tids skrivuppehåll. Det senaste året har för mig inneburit nya steg i livet, vidareutbildning och växande, men även introspektion, städning i det inre och ett och annat möte med motstånd och rädslor. Det har varit mycket som varit aktivt samtidigt och skrivandet har fått pausa lite. Och så är ju livet ibland – allt har sin tid. Men ska jag vara helt ärlig så har det skavt lite att en del saker i mitt liv har stannat upp trots att mycket annat har varit i rörelse. Det har känts som ett stort steg och nästan lite fånigt att plötsligt dyka upp på radarn igen.

Det finns ett ord på engelska som heter momentum. Ett par olika översättningar av detta ord är ”fart” och ”drivkraft”. Momentum är den kraft som för oss framåt i livet även om vi möter motstånd och hinder. Och precis som i pulkabacken så skapar vi momentum när vi efter en stund börjar komma upp i hastighet i det vi valt att fokusera på, när vi börjar få flyt i det vi gör. Men. Livet känns ju inte alltid som en nerförsbacke och ibland, om vi har stått stilla en stund eller av någon anledning har behövt bromsa in, så kan det ibland upplevas som start i backe (en uppförsbacke, alltså) att ta vid där vi slutade och det kan till en början vara både tungt och motigt… tills vi får upp fart på nytt.

Det kan också vara så att nästa gång vi dyker upp på radarn – och detta kan vara så enkelt som att prata med någon vi inte haft kontakt med på ett tag – så är vi kanske inte längre exakt desamma som vi var förra gången vi sågs. Jag skulle gissa att de flesta av oss vet hur det kan kännas att ha förändrats, vuxit, uppgraderats eller tagit nya steg i livet och sen möta någon som fortfarande har kvar sin gamla bild av oss. Det kan bli en krock, eller hur? Det blir lite som att ”jag träffade någon från förr och plötsligt gick jag in i gamla mönster”. Eller så kanske det blir tydligt om vi har börjat växa ifrån varandra.

En lärare till mig sa för ett tag sedan att autenticitet eller äkthet innebär att dela sin sanning som den är just nu. Och det som vi håller för sant kan förändras i takt med att vi växer, läker, uppgraderas, provar nya riktningar och perspektiv. Och det är okej. Det är en del av livet och det betyder inte att det som vi förut tyckte, tänkte och trodde var dåligt eller fel. Det var bara yngre och nu är vi äldre.

Visst är det så att andra människors livsväg (och vår egen med, för den delen) ibland kan väcka både förvirring och förvåning i oss, och precis som för den lilla tjejen i pulkabacken så finns kanske deras upplevelser, val eller perspektiv inte ens på vår karta. Vi kan kanske inte bara le, rycka på axlarna och susa vidare hur som helst. Men kanske kan vi sänka våra axlar, närma oss med nyfikenhet och fråga ”Vill du berätta mer?”. För jag tror att många gånger kan detta räcka och göra en ganska stor skillnad, både i våra upp- och nerförsbackar.

I värme,

Karolina