En dag för ganska länge sen - detta var flera år innan Covid - gick jag till doktorn med halsont. Ibland kan jag dra mig lite för att kontakta sjukvården, men nu bestämde jag mig för att ändå göra det. Väl på vårdcentralen klev jag in i ett rätt trångt arbetsrum och mötte där en kvinnlig läkare som satt och läste på i min journal. Hon tittade upp från datorn och vände sin snurrstol så att hon hamnade mittemot mig, men våra blickar hann knappt mötas förrän hon stack en spatel i munnen på mig. Jag blev så överrumplad att jag började gråta. ”Oj!” sa hon häpet och tog genast bort spateln. ”Vi kanske skulle börja med att bara prata lite...”
Verkligen inget ont om henne. Hon visade sig vara både trevlig och lyhörd, och jag förstår att många läkare måste ha en närmast omänsklig arbetssituation med oerhört mycket att göra men med väldigt lite tid avsatt för varje patient. Idag minns jag inte ens vilken åkomma jag hade så det kan inte ha varit särskilt allvarligt, men besöket som sådant blev en ögonöppnare för mig.
I mitt tidigare jobb som logoped ingick bland annat arbetsuppgiften att handleda studenter som var under utbildning och dessa praktikveckor var alltid något jag såg fram emot. Bland det första våra studenter fick höra efter att ha blivit visade runt och fått reda på var toaletterna och personalköket låg, var: ”Om ni efter praktikens slut skulle glömma allt ni sett och har fått lära er, så ta åtminstone med er ordet ’sammanhangsmarkering’.”
En del studenter skrev plikttroget ner ordet medan andra memorerade det, men inget av det hade behövts. Vi återkom till det varje dag under praktiken och inför varje besök vi hade. Att sammanhangsmarkera betyder att försöka göra det sammanhang, den kontext, vi möts i så tydligt som möjligt för de personer som är med. Det innebär att nämna varför vi träffas här idag. Vilka som är med och varför. Vad tanken med besöket är och vad som ska hända. Är det första gången vi ses eller är detta ett av flera besök? Behöver vi följa upp något som lyftes eller bestämdes förra gången? Är det någon som undrar eller vill säga något eller har något tillkommit sen sist? Att sammanhangsmarkera är helt enkelt att inleda ett möte med att avsätta en liten stund till att skapa en samsyn om varför vi ses eller talas vid, samt att ge alla närvarande möjlighet att få känna sig förberedda - och i det förhoppningsvis även mer trygga och avslappnade.
I mitt eget liv har jag - och många med mig, skulle jag tro - ofta haft lätt för att läcka energi i situationer då saker har varit oklara för mig. Att undra, gissa och oroa sig då vi inte vet vad som ska hända kan ta kraft som bättre skulle kunna användas till annat. Återigen, jag hyser inget som helst agg mot ovannämnda läkare, men jag undrar om inledningen av besöket hade blivit annorlunda om hon hade ägnat 15 sekunder av de dyrbara patientminuterna till att säga ”Det står här att du kommer för halsont. Känns det okej om jag börjar med att undersöka dig för att se hur det ser ut?”
En del av de relationer vi har med nära och kära har nog redan ett så tydligt sammanhang att vi oftast kan vara avslappnade och spontana när vi ses utan att behöva markera något särskilt. Men även med människor vi känner väl så tror jag ändå att vi sammanhangsmarkerar mer än vad vi kanske är medvetna om, och att detta faktiskt kan vara en anledning till att en relation kan kännas just avspänd och trygg.
”Den nya filmen om vad-det-nu-kan-vara har precis kommit ut på bio. Vill du gå och se den på lördag? Jag tänkte att vi även kunde höra med Noah om han är ledig.”
”Hej! Å, du ser uppgiven ut. Hur är det med dig?” - ”Inte så jättebra just idag...” - ”Oj. Är det något du vill prata om så lyssnar jag gärna.” - ”Ja, det skulle vara skönt. Tack.”
”Jag kom att tänka på det där jobbet du berättade om och som du hoppades få. Var det igår du var på intervjun?” - ”Ja.” - ”Hur gick det? Kändes det bra?”
”Så kul att ni kunde komma! Jag tog precis ut fisken ur ugnen.” - ”Ja, tänk att vi fick till en träff till sist! Förresten, jag vill bara kolla utifrån min allergi... det är inte någon mandel i maten, va?” (Tänk vilket energiläckage att behöva undra det i varenda tugga!)
”Du... det har blivit ändrade planer. Hantverkaren ringde just och sa att han kommer idag för att kolla på det trasiga fönstret och jag måste vara här och släppa in honom. Skulle vi kunna ses hemma hos mig istället?"
En användbar fråga att ställa är "Vad behöver du (eller jag!) veta för att denna situation eller detta möte ska kännas lite mer begriplig, lite mer hanterbar eller trygg? En sammanhangsmarkering handlar ju, som sagt, om att skapa samsyn och förståelse för alla som är berörda av eller deltar i något, inte bara "de andra".
Ibland är livet så att vi inte kan få alla svar vi skulle önska eller behöva, åtminstone inte just där och då. Men om vi befinner oss i en situation som känns oviss så kanske det ändå finns något vi kan fråga om - eller dela med oss av - som gör att vi skulle få lite mer klarhet och känna oss tryggare. Det är inte alltid så mycket som behövs för att en upplevelse ska bli lite mer hanterbar, och om inget annat så får vi bli mottagna (eller ta emot någon annan) i det vi känner.
I värme och mjukhet,
Karolina
Kommentarer