Dessa ord var inledningen på en sång jag en gång var med och sjöng i kör. Allt har sin tid. Jag tillhör den gissningsvis sista generation som haft en barndom utan mobiltelefoner och datorer. Jag minns när vi, någonstans i mina övre tonår, fick vår första dator och jag hörde talas om ett märkligt fenomen som kallades ”Internet”. I skolan fick vi ta datorkörkort – fingrarna skulle vara på rätt plats på tangentbordet och för att inte kugga behövde vi på tid kunna skriva ett visst antal ord korrekt. Jag inser att detta förmodligen skulle låta helt medeltida för ungdomar idag som verkar ha sånt här i blodet, men vi fick ta oss igenom grunderna – hur man söker efter information på nätet, hur en hemsida fungerar, hur man scrollar och surfar.
Idag ser jag mig själv som alldeles tillräckligt självgående och effektiv i mitt datoranvändande men jag kan tydligt minnas när jag trodde att <3 symboliserade en omkullvält glasstrut. Något som också fascinerar mig är när nya sätt att kommunicera och nå varandra på plötsligt dyker upp och börjar synas. När jag var barn hade jag brevvänner över hela världen; det var brevpapper och kuvert, frimärken och snigelpost. Nu får jag bevittna hur fenomen som reels, hashtags, memes och POVs blivit sätt att föra fram åsikter och budskap, sätt att mötas på. Det är en ny värld att navigera i och även om det stundtals är frestande att falla in i att ”saker var bättre förr”, så tror jag faktiskt inte att det nödvändigtvis var så. Eller kanske i en del avseenden men verkligen inte i alla. Allt har sin tid och ibland är det bara att hålla i hatten och försöka hänga med. Utan tvekan har det ständiga flöde av input som vi dagligen matas med av sociala medier sina baksidor och fällor, men det medföljer även välsignelser. Där finns möjlighet att hitta likasinnade, sociala sammanhang, stödgrupper i alla dess former, information och inspiration.
För någon månad sedan dök i mitt flöde upp en meme som gick rakt in i mig. Den korta texten löd ”One day or day one” (en dag eller dag ett). Jag har googlat lite och förstått att olika människor har använt sin kreativitet utifrån den här meningen, vilket ju ofta är fallet när något är tänkvärt eller talar till oss, men det här var första gången jag läste den. Meningen är så enkel, men tanken att byta plats på orden har aldrig slagit mig tidigare.
Det som vi en dag någon gång i framtiden hoppas eller planerar att göra – vad det än kan vara... finns det något vi upplever står i vägen för att just idag skulle kunna vara dag ett på vägen dit? Det här handlar inte om att döma oss själva för det vi känner att vi inte hinner med. Vi lever i ett stressigt samhälle med mängder av saker som söker vår tid och vårt engagemang, och allt visar på att mindfulness och närvaro i nuet är viktigare än någonsin för att vi ska må bra. Men det betyder inte att vi inte har drömmar och saker vi längtar efter.
Så även om våra drömmar känns milsvida från där vi är idag, även om vår nuvarande verklighet och upplevelse är någon helt annan, även om det verkar vara omöjligt att nå dit… vad kan jag göra här och nu för att detta ska bli dag ett på min väg dit? Jag tror verkligen inte att dessa handlingar behöver vara särskilt stora, framför allt inte om det känns som att vi saknar både tid och energi. Men de behöver vara i linje med det vi vill, med det som vi kanske i hemlighet lovar oss själva ska bli verklighet en dag.
Du som hoppas skriva en bok en dag, kan du idag ta en annan bok i dina händer, blunda och känna hur spännande det kommer bli när du håller din egen? Du som skulle vilja flytta eller bo annorlunda, kan du idag placera ett föremål eller en liten möbel någon annanstans i ditt hem för att känna att du bjuder in förändring? Du som känner att du inte räcker till för människor omkring dig, allra minst dig själv, kan du idag stanna upp ett ögonblick, hålla din hand över ditt hjärta, sänka axlarna och ta ett par djupa andetag?
Jag tror att den här typen av handlingar verkligen inte ska underskattas, oavsett hur små eller oansenliga de må verka. Det behöver inte heller vara samma sak vi gör varje dag, bara vi känner att det vi gör stämmer överens med den längtan vi har. Med dessa handlingar kommunicerar vi något till oss själva; vi säger till oss själva att det är okej att drömma om och vilja saker, och det är okej att luta sig åt det hållet. Vi säger att det vi längtar efter är viktigt för oss… och att vi därigenom också är viktiga för oss. Och om vi låter morgondagen vara dag två och i övermorgon dag tre, så tror jag att det efter ett tag finns en möjlighet att vi känner att vi har satt något i rörelse. Allt har sin tid. Vad är det tid för idag?
I värme och mjukhet,
Karolina
Comments