Kära läsare!
Det är med värme och glädje jag välkomnar er till denna blogg. Den kommer handla om livet och relationer och hur vi pratar med varandra. För jag tror det vore bra om vi pratar mer om hur vi pratar med varandra. Kommunikation är så integrerat i det mesta vi gör samt i de flesta sammanhang där vi befinner oss och hur vi mår i våra relationer påverkas ofta av hur vi samtalar (eller inte samtalar) med varandra. Så återigen varmt välkomna på en kommunikationsresa tillsammans med mig. Vårt första stopp är Nederländerna!
För ganska många år sedan åkte jag till Utrecht i Nederländerna för att delta vid ett seminarium. Jag var där som åhörare men hade också som uppgift att vara musiken i rummet. Vid lämpliga tillfällen under dagens gång skulle jag sjunga sånger jag hade förberett och man hade sett till att det fanns ett litet elpiano tillhands på plats. Jag kände mig lite pirrig som jag alltid gör när jag ska sjunga inför någon, men mest kändes det roligt och fint att vara där.
Så blev det en naturlig paus i programmet och jag skulle sjunga min första sång. Jag satte mig vid pianot, började spela de inledande ackorden och... ingenting hände. Inte ett ljud hördes. Efter att ha kontrollerat att alla sladdar satt där de skulle såg jag att det var fel på kontakten till eluttaget och det fanns ingen i reserv. Jag såg ut över människorna i rummet och på föreläsaren. Det kändes lite snopet att ha förberett mig och att det inte verkade bli något av det, men det var inte så mycket att göra åt det.
”Kan du sjunga ändå?” frågade föreläsaren mig med ett leende. Jag ryckte till. ”Vad...?” sa jag. ”Ja alltså, utan pianot! Kan vi inte få höra sången ändå?” Jag såg på honom med misstro och kände paniken smyga sig på. Det går ju inte alls, tänkte jag medan jag hörde mig själv säga: ”Jo, det kan ni väl få...”
Så jag ställde mig upp och sjöng. Rösten höll men knäna darrade och när sången var slut säckade jag ihop på min stol medan resten av gruppen gick och tog fika. Jag var förvånad över hur naket och sårbart det hade känts. Det här var inte första gången jag sjöng utan ackompanjemang. Men sen slog det mig. Det var första gången jag sjöng utan ackompanjemang vid ett tillfälle då jag hade förlitat mig på att ha ett att luta mig mot och (i ärlighetens namn) att gömma mig bakom. Jag fick sjunga min sång på ett nytt sätt och bli hörd i det.
Vi har en kommunikativ historia med alla människor i vårt liv. Tillsammans med var och en av dem har vi hittat vårt sätt att prata på och - ibland omedvetet och ofta outtalat - kommit överens om vad som är okej och inte okej att prata om. Att börja ändra mönster i hur vi samtalar med någon, att föra in nya energier och sjunga vår sång på ett nytt sätt, kan kännas både stort och sårbart, särskilt om vi inte vet hur det kommer tas emot av den andre.
Men om vi upplever att det är utmanande att prata med någon i vårt liv, att kommunikationen känns smärtsam eller infekterad, ensidig eller avstannad, eller att vi har svårt att mötas och höra varandra, då kan vi kanske fundera på om det vore läge att börja sjunga vår sång på ett nytt sätt. Det kan låta överväldigande och svårt, men ofta krävs det inte så stora förändringar för att nya toner och harmonier ska föras in i vårt annars välbekanta och invanda sätt att prata med varandra.
Kanske vet vi redan vad som behövs för att fler av våra kommunikativa behov ska mötas i våra relationer. Kanske känner vi oss redo och laddade. Eller så känns det inte så tydligt och enkelt att navigera i gamla mönster och vi behöver fatta mod eller få nya verktyg för att kunna och våga mötas i relationen på ett nytt sätt.
För den som känner sig nyfiken på att prata mer om hur kommunikationen i en relation kan förstås, förbättras eller fördjupas vill jag bjuda in till att boka en konsultation. Som välkomstgåva till nya kunder är första videokonsultationen till halva priset.
Jag vill också välkomna dig att kommentera, fråga eller dela med dig av egna erfarenheter utifrån innehållet i denna blogg.
I värme,
Karolina
Comments