Jag fick en gång frågan om jag var medlem i ”Generaldirektör-i-universum-klubben”. Med handen på hjärtat fick jag erkänna att det inte var en helt obefogad fråga. Jag hade varit en deltagare länge. På den tiden hade jag ofta svårt att lita på att det räcker att ha goda intentioner när vi gör eller säger något med syftet att hjälpa eller bidra till någon annan. Helst av allt ville jag även kunna kontrollera att hjälpen verkligen hjälpte eller att det jag sagt hade landat bra hos den andra. Ingen skada skedd i det, förutom att det stundtals var ganska tröttsamt eftersom jag hela tiden lade kraft och energi på att försöka läsa av andra människor i min omgivning och räkna ut vad som var ”rätt” att göra och säga. Det som rörde sig i mitt huvud var ”Borde jag ha sagt något annat? Är ni okej? Och är vi okej?” Det jag ofta glömde fråga, dock, var ”Är jag okej?”
Men en dag var jag och besökte Birna som är en av de klokaste och varmaste människor jag vet. Hon ritade upp några cirklar på ett papper och visade med hjälp av dem vad det var som hände i mötet mellan mig och andra människor och varför det ofta tog sådan energi.
Ungefär så här sa hon: Tänk dig att du står i en cirkel, och att alla vi andra människor också står i varsin cirkel. Dessa cirklar är våra personliga rum: våra känslor, tankar och upplevelser. När du möter en annan människa (i ett rent fysiskt möte eller exempelvis i ett telefonsamtal) så överlappar era cirklar varandra till viss del. Denna överlappning är ert gemensamma rum och det är här ert utbyte sker. Var och en av er har ansvar för vad ni väljer att föra in i ert gemensamma rum i form av ord, handlingar och hur ni väljer att se på saker.
Det är lite som att spela boll. Du kan kasta in en boll i ert gemensamma rum. Den andra personen har sedan ett fritt val att göra vad han vill med bollen - titta på den, reflektera kring den, studsa den, kasta bort den, kasta tillbaka den eller en annan boll. Du ansvarar för hur du hanterar bollen men inte mer än så.
”Din uppgift när du möter någon, Karolina”, sa Birna, ”är att vara grundad och i kontakt med vad du känner och upplever i ditt eget personliga rum, i din cirkel. Problemet är att du ofta kliver in i det gemensamma rummet och sen vidare in i den andra personens cirkel. Du gör det med varsamhet och med goda intentioner för att bättre förstå vad den andra personen tänker och känner, men resultatet blir att din egen cirkel står tom. Du lämnar dig själv. Det som tar energi och kraft för dig är att du till slut inte vet skillnaden mellan vad som är din upplevelse, dina känslor och behov och vad som är den andras.”
Jag vet idag att det som också tog kraft för mig var mitt motstånd och min rädsla för att släppa taget om hur andra tar emot, upplever och tolkar det jag tillför vårt gemensamma rum. Jag kan välja vad det är jag sänder ut i form av ord och handlingar, men inte hur de landar och känns i den andra personen. För någon som ogärna släpper känslan av kontroll har denna insikt varit ganska svårsmält.
Men den bär också en inbjudan till att känna in mina egna behov i det gemensamma rummet. Jag kan fråga den andra personen hur jag bäst kan vara till hjälp istället för att vända ut och in på mig för att försöka räkna ut det. Jag kan be om feedback kring hur det jag sagt eller gjort landar i den andra personen. Och jag kan förklara och förtydliga om jag märker att det är på ett annat sätt än vad som var min avsikt. Istället för att försöka styra någon annans upplevelse när vi är tillsammans i ett gemensamt rum finns det nu en inbjudan att ta hand om mig själv i min.
Vad behöver du?
I värme,
Karolina
Commentaires