När jag var lite yngre hade jag under ett par år kontakt med en kvinna som arbetade med healing. För mig fanns det inget mellan himmel och jord som jag inte skulle kunna dela med henne eller som jag någonsin i efterhand ångrade att jag tagit upp. Hon hade en fantastisk förmåga att skapa ett kärleksfullt och tryggt rum där allt som behövde komma upp till ytan och kikas på var tillåtet och välkommet.
Trots det inledde jag vartenda samtal med henne med att prata om saker som var helt irrelevanta utifrån vad vi var där för att göra. Det var inte så att det inte fanns något att prata om. Jag hade alltid saker jag ville ta upp, saker som jag ville få ett annat perspektiv på, jobba med eller prata om eller som jag kände behövde läkas. Men de första minuterna handlade alltid om något helt annat. Inte nödvändigtvis vädret – fast jag är rätt säker på att vi avhandlade även det både en och två gånger – utan vi småpratade om lite av varje i livet och därifrån styrde vi samtalet till det mer djupa och det som just då behövde lyftas.
Så en dag började hon plötsligt skratta och sa: "Vet du vad du gör, Karolina? Det är som att du alltid bjuder in mig till en promenad runt kvarteret innan vi börjar jobba på riktigt. Och det är ju både trevligt och angenämt och jag kommer alltid låta dig göra det, men du kanske skulle vilja kika på vad du tror att det handlar om för dig."
Det hon sa kom helt oväntat för jag var inte ens medveten om det detta var något jag gjorde. Men hon hade rätt. Och i den stunden insåg jag att även om jag fullt ut litade på henne och visste att inget samtalsämne var tabu, så var det här mitt sätt att hitta tillbaka till henne, att återfinna vårt "vi". Och hur ologiskt och irrationellt det än må ha varit, så behövde jag känna att rummet fortfarande var tryggt nog att hålla det som behövde hållas den dagen.
Jag har senare lagt märke till att det här är något jag ofta gör med människor. Vi kan alla ha bra och dåliga dagar och att gå en promenad runt kvarteret, bokstavligen eller i ett samtal, ger en möjlighet för mig att känna in var den andra personen befinner sig i sig själv innan jag öppnar dörren till en plats i mig som kanske känns sårbar eller smärtsam – eller spännande och glädjefylld, för den delen. Detta handlar om att ha något att dela eller en önskan om att bli sedd eller hörd och samtidigt se till att den andra personen, just den dagen, där och då, är redo att ta emot och hålla det som sägs.
Detta kan låta både hänsynsfullt och omtänksamt och det kan det absolut också vara. Men för mig är det också ett sätt att ha hand om mig själv på. Det handlar om att stanna upp ett ögonblick eller två och minnas vem vi är för varandra och skapa ett utrymme i mig där jag känner mig redo att lyssna, dela och bli hörd.
Något av det allra viktigaste för mig när jag har ett samtal, oavsett om det är i mitt eget liv eller i mitt arbete som livscoach, är att skapa en känsla av trygghet. Ärliga och nära samtal, transformation och läkning sker sällan om vi inte känner oss trygga med personen vi pratar med. Jag tror egentligen att vi alla har olika uppfattning om vad det är som gör att ett samtal känns tryggt. Men när vi kan sätta ord på och bli medvetna om vad det är för just oss, så skapar vi också möjligheten att be om det, om vi upplever att det saknas.
Skulle du vilja ta en liten promenad runt kvarteret?
I värme,
Karolina
Комментарии