Vad är det som gör att vissa saker vi ser eller hör, läser eller bevittnar, landar starkare i oss än andra? Handlar det om att vi kan relatera till dem utifrån våra egna liv? Eller klingar det an ett stråk av sanning, som att den världsbild vi just nu har töjs ut en aning och växer?
I det blogginlägg som heter ”Livet som en film” berättar jag om en kort scen ur en film som berört mig lite extra och som har bidragit till hur jag ser på mänskliga relationer och vad jag tror att en av våra uppgifter i varandras liv är.
I detta inlägg vill jag nämna en annan film – fast det var boken med samma namn som kom i min väg först – som gjort avtryck i mitt liv: Tisdagar med Morrie (originaltitel: Tuesdays with Morrie). Här får vi möta sportkommentatorn Mitch och se hur hans liv berikas och växer genom många möten, djupa och nära samtal med hans nu döende professor från högskoletiden, Morrie. Varje samtal är en skatt i sig, men det är särskilt en scen som är extra stark för mig. Genom att de delar ett minne får vi följa med tillbaka i tiden till en idrottsmatch i högskolans gymnastiksal där en del av åskådarna hejar på ett av lagen med orden ”Vi är bäst, vi är bäst!”. Plötsligt reser sig Morrie upp och hojtar ”Vad är det egentligen för fel med att vara näst bäst?”.
Många år innan jag hörde talas om denna bok satt jag med en grupp vänner där hemma och tittade på när Sverige spelade en viktig fotbollsmatch. Jag minns inte vilket land de mötte eller ens vilken sorts mästerskap det var – sådan koll har jag! – men jag vet att vi ledde i antal mål. Och jag minns vännernas glädje och jubel. Men jag minns också att jag, där jag satt i soffan, i hemlighet hejade på laget som låg under. Jag förstod inte varför, men jag kände med dem och ville att de också skulle få lyckas.
Det kan tyckas nobelt att i ett överläge heja på någon som det går sämre för, men för mig handlade matchen aldrig om att vinna. Hade det andra landet haft fler mål än vi hade jag förmodligen hejat på Sverige. En engelsktalande vän berättade en gång för mig om deras barns fotbollstränare, vars motto var ”If you had fun, you won!”, och med stor respekt för alla spelare och fans där ute så är det en bra beskrivning av det som är sant för mig gällande idrott. Egentligen gällande allt man kan tävla i. Jag har svårt att på riktigt glädjas åt en seger om inte alla inblandade är glada eller mår bra, även om det bara är på skoj.
Det finns flera sidor av detta mynt: att glädjas med andras medvind när vi själva upplever motvind i livet; att heja på andra i deras motgångar och svårigheter när vi själva känner att vi mår bra och att livet fungerar. Samt att heja på oss själva och varandra oavsett var i livet vi är och oavsett hur det går för människorna vi har omkring oss. I de fall vi har svårt att fira andras växande och prestationer tror jag sällan det handlar om illvilja eller missunnsamhet utan snarare att vi påminns om det som känns jobbigt och motigt i våra egna liv, att vi kommer i kontakt med vår egen längtan och våra drömmar.
Så mycket i samhället, inte minst på nätet, ger oss dagligen rikligt med möjligheter att jämföra oss själva med andra och varandra. Jag tror verkligen att våra relationer – både de vi har med människor vi känner och de vi har på avstånd med kändisar av olika slag – är värdefulla, för att inte säga nödvändiga, för att vi ska kunna växa och förstå oss själva bättre i vad de innebär att vara människa. Men det blir problem när vi börjar tro att någon annans livsupplevelse är bättre eller mer rätt än vår, när vi börjar tänka i borden. Att vi borde tjäna mer pengar, borde se annorlunda ut, borde klara av något ”bättre”, borde bo någon annanstans, borde resa mer och äga mer. Eller mindre.
När vi upplever torka i livet, när saker känns motiga eller svåra, vad skulle vi behöva för att kunna heja på oss själva i det? Kan vi vara vår egen hejarklack? Och vad skulle det innebära i praktiken? Min gissning är att det skulle se olika ut för var och en av oss. För mig innebär det att göra små saker i vardagen annorlunda när jag märker att jag per automatik börjar döma och känslomässigt slå på mig själv. Att sitta ner en minut och njuta av en kopp kaffe. Att medvetet ta i mig själv med snälla händer. Att sjunga en stund. Att gå ut och andas frisk luft. Att ta en varm dusch, bara för att. Dessa är inga revolutionerande handlingar, men de gör att den delen av mig som kämpar på för glatta livet får lov att sänka axlarna och pusta ut en stund. Och har jag riktig tur så minns jag då också att det ju inte spelar någon roll om jag inte leder, för livet är ingen tävling.
Heja dig och heja mig! Heja oss!
I värme,
Karolina
Comments