top of page

Kan en kampsport hjälpa oss att höra varandra?

Uppdaterat: 15 aug. 2023

Är det någon som kan känna igen sig i tillfredsställelsen som ibland infinner sig när man kommer på ett riktigt bra svar på tal? Jag är den första att erkänna att jag många gånger gjort mig skyldig till att lyssna för att svara snarare än för att förstå. Ibland har jag till och med tänkt att jag inte ens behöver lyssna färdigt för jag vet redan vad den andre ska säga och har en comeback på det.

För mig sker detta oftast i ett av två tänkbara scenarier. Det första är när jag med goda intentioner och en genuin önskan om att vara den andra personen till hjälp är lite för ivrig att erbjuda mitt svar (i form av kunskap, en insikt, en lösning på problemet, ett bra citat eller vad det nu kan vara) och det går ut över min förmåga att vara närvarande i samtalet. Vi ”tappar” varandra.

Det andra, lite jobbigare scenariot är när det som den andre förmedlar väcker något känslomässigt i mig och jag följer en impuls att försvara, förklara eller protestera. Eller, än värre, att såra om jag själv känner mig sårad och missförstådd.

Min gissning är att jag inte är ensam i att uppleva dessa scenarier och även om det finns stunder då det är frestande att gå in i självkritik tänker jag att det är mänskligt. Vi har alla erfarenheter vi bär med oss från tidigare i livet, vilka blir som ett slags filter genom vilket vi hör och ser varandra, och genom vilket vi kommunicerar. Det kan till exempel vara saker från vår uppväxt, övertygelser, åsikter, rädslor, positiva och negativa händelser. Om vår upplevelse är att dessa hindrar oss från att prata med varandra på ett kärleksfullt sätt så tror jag inte att lösningen är att förebrå utan snarare att söka förståelse och verktyg för att hantera ett samtal som känns stressande eller svårt.

I ett möte med författaren Neale Donald Walsch kom jag för många år sen i kontakt med ett sådant verktyg. Han (och flera med honom har jag förstått när jag senare har googlat på det) pratade om begreppet ”mental Aikido”.

Wikipedia beskriver Aikido som en modern japansk kampsport, utvecklad av en man vid namn Morihei Ueshiba. Hans önskan var att skapa en kampsport som utövare kunde använda för att försvara sig samtidigt som de skyddade sina angripare från skador. Målet i utövandet av Aikido är att övervinna sig själv istället för att spä på våld eller aggressivitet och syftet är att nå harmoni. Min tolkning av begreppet ”mental Aikido” är att det handlar om att ändra sin respons när man möter ord eller beteenden som upplevs som kritiska, negativa eller manipulerande och istället för att gå till motattack på olika sätt sträva efter förståelse och kontakt. Som någon sa: ”Välj dina strider. Du behöver inte delta i varje argument du bjuds in till.” Neales version av mental Aikido var att ta ett djupt andetag och helt enkelt säga: ”Tack för att du delar det här med mig.”

Ibland pratar man om att se på saker med nya ögon. Jag undrar vad som händer när vi väljer att försöka lyssna på varandra (och oss själva!) med nya öron. Det har hänt att jag kommit på mig själv med att sätta ett likhetstecken mellan ”att verkligen vilja höra och förstå” och ”att acceptera ett beteende och ge efter”, och i de stunderna har det blivit tydligt varför jag ibland har haft så svårt för att inte kämpa emot.

Och att ändra vår dans gentemot en annan människa är inte alltid så lätt, särskilt inte om det känns som att vi står ensamma i det. För den som önskar stöd i att tillsammans hitta verktyg i kommunikationen med någon annan erbjuder jag konsultationssamtal via video och mejl. Bokning sker här via hemsidan under fliken ”konsultationer”.

Jag vill också skicka med en av de finaste strofer jag vet, vilken kommer från Karen Druckers vackra sång Gentle with myself (finns på YouTube): ”I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.”

I värme,

Karolina


25 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

コメント


bottom of page