top of page

Livet som en film

Uppdaterat: 20 apr.

Tillhör du gruppen människor som utan problem kan hålla sig vaken under en hel film eller är du som jag och kan behöva dela upp den på några tillfällen? Jag var i 20-årsåldern när Sagan om ringen-filmerna kom ut och jag kommer ihåg en dag då jag och några vänner hade ett trilogimaraton och såg allihop på en gång - drygt nio timmars filmtittande. Nio timmar! Utan att somna en enda gång. Idag minns jag knappt när jag senast såg en hel film från början till slut.

Men det jag ofta kan komma ihåg är om något i en film har berört mig lite extra. En sådan sak var en scen från filmen ”Shall we dance?” från 2004. I filmen börjar Beverly (som spelas av Susan Sarandon) misstänka att hennes man, John (som spelas av Richard Gere), är otrogen och hon anlitar därför en privatdetektiv för att få reda på om detta stämmer eller ej. I denna scen sitter så Beverly på en bar tillsammans med detektiven och pratar om varför människor egentligen, trots alla löften som bryts, väljer att gifta sig. Handlar det om passion?

Men så beskriver hon att det är för att vi alla behöver ett vittne till våra liv. Det finns miljarder människor på jorden och vad betyder egentligen ett enskilt liv? Men i ett äktenskap lovar man att bry sig om alltihop - de bra sakerna, de dåliga, de fruktansvärda och de vardagliga. Alltihop, hela tiden, varje dag. ”Vi säger till varandra att ditt liv inte kommer gå obemärkt förbi eftersom jag kommer att lägga märke till det.” förklarar hon. ”Ditt liv kommer inte vara obevittnat för jag är ditt vittne.”

Kontexten i den här filmen är äktenskapet och att bevittna varandras med- och motgångar. Men jag tror inte man behöver vara gift för att kunna vara ett vittne i någons liv. En del människor har mer inblick än andra i vad som händer i vår vardag och i vårt inre, men kanske kan det lika gärna vara en vän eller ett syskon som en partner. Eller någon helt annan.

Jag tänker att det handlar om att känna sig sedd. Och att bli sedd kan verkligen vara stort och djupt och omvälvande och nära och sårbart. Men det är också stort att vara den som får ta emot gåvan att se, som får stå bredvid och bevittna en annan person i de firanden, de utmaningar, den smärta och de glädjeämnen hon upplever.

Jag tänker också att det ofta kan vara de små gesterna i vardagen som gör att vi känner oss sedda, och att det inte ens alla gånger behöver vara av någon vi känner. Det kan vara någon som håller kvar ögonkontakten ett par sekunder för länge och ler; en vänlig hand på ens axel eller en oväntad komplimang; någon som frågar hur det fruktade tandläkarbesöket gick när man kommer tillbaka ut i väntrummet; en dörr som öppnas för en när händerna är fulla av saker att bära på; någon som skickar ett foto när de besöker en plats de vet att man tycker om eller som lägger märke till något hos en som andra förbiser.


Att bidra till andra räknas som ett mänskligt behov och ett sätt att göra det på när vi interagerar med en annan människa är att hålla intentionen att han eller hon får känna sig sedd och värdefull under tiden vi möts, om det så är i ett långt förtroligt samtal över en kopp te eller i kön på ICA.


Och för alla oss som ofta tuffar på och försöker hantera saker i livet på egen hand, här kommer en påminnelse om att det också är okej att be om att bli sedd och hörd. Detta räknas också som mänskliga behov och när vi vågar be om att få de behoven mötta ger vi också andra möjligheten att få bidra.


Vad är det som gör att just du känner dig sedd?


I värme och tacksamhet,

Karolina


28 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page