Vad är det för väder idag, måntro?

”När någon uttrycker en negativ känsla kan vi antingen gissa på solen eller på molnet”, sa föreläsaren som också var en god vän till mig. Ämnet var Nonviolent Communication (NVC) eller ”giraffspråket” som det också kallas. Inom NVC används giraffen som symbol för ett sätt att lyssna och kommunicera. Med sin långa hals och sitt stora hjärta illustrerar den någon som kan se längre och som försöker lyssna bakom människors ord för att nå behoven som finns där. Intentionen med NVC är att vi lättare ska kunna höra och möta varandra.

När vi gissar på solen lyssnar vi efter vilket behov personen vi pratar med längtar efter ska bli mött, och när vi gissar på molnet lyssnar vi efter vilket behov han eller hon saknar är mött. Om känslan som vi får ta emot är respektfullt uttryckt (”Jag blev arg när han…”, ”Jag känner mig lite överväldigad när du…”) är detta ofta lite lättare att göra än när den är inbakad i ett mindre kärleksfullt paket (”Du tänker bara på dig själv!”, ”Han klampar på som en ångvält!”).

Jag är den första att erkänna att det kan vara lätt att fastna vid orden som uttrycks, särskilt om de upplevs som kritik, dömande eller attack, eller om de väcker impulser att försvara eller komma med mothugg. Jag minns ett gräl jag hade en gång med en person som stod mig nära. Ilskan kokade i oss båda två och ljudvolymen blev alltmer uppskruvad. Allt han sa var absurt och taskigt och jag ville till varje pris få honom att förstå det. Han verkade tycka detsamma om det jag sa och till slut kunde vi inte höra varandra alls.

I den stunden hade jag inte tillgång till några girafföron. Jag varken kunde eller orkade (eller ens ville!) lyssna bakom hans ord eller gissa på någon fånig sol. Inte på några moln heller, för den delen. Men det jag kunde göra var att gå därifrån, sätta mig ner och gissa på mina egna. Jag kommer inte ihåg vad grälet handlade om. Men jag minns att jag kände mig uppgiven och villrådig.

Efter en liten stund kunde jag se det. Jag behövde få känna mig hörd och jag behövde varsamhet när vi pratade med varandra. Jag sänkte axlarna och kroppen slappnade av. Jag satt så ett par minuter och kände hur något i mig blev lugnare och gick sedan tillbaka. Stormen hade dragit förbi för honom också och ilskan hade bytts ut mot förvirring och sorg. Jag bad om att få gissa på hans behov och märkte hur förvånad och lättad han blev när jag gissade rätt. Samtalet som följde därefter var betydligt mer produktivt och vänligt.

En av de saker som livet verkar vilja lära mig, men som jag genom åren stretat emot allra mest, är att saker och ting inte alltid är som de verkar. Men det är ofta när jag har låtit den delen av mig som tror sig ha koll få vila som de finaste mötena har skett. Men jag (som många andra, skulle jag tro) behöver påminnas med jämna mellanrum. Idag var det min telefon som påminde mig. Den har trillat i golvet lite för många gånger och kameralinsen har spruckit.

Men när jag kommer ihåg att se förbi sprickorna - och när jag lyckas höra bakom ord och se bortom beteenden med intentionen att förstå - så träder inte sällan en gåva fram. Det kan vara en större känsla av gemenskap med personen jag pratar med, lättnad eller läkning. Och egentligen... med handen på hjärtat så handlar det nog mest om att jag ska gissa på solen istället för att utge mig för att vara meteorolog!

I värme,

Karolina