En natt för ganska länge sedan hade jag en dröm. Jag stod bakom kulisserna och skulle precis kliva ut på scenen och ha konsert. Leende musiker och en entusiastisk publik mötte mig och jag var minst lika glad som dem. Jag skulle spela ett violinsolo. Det var ett stycke jag kunde väl och där nervositeten brukade ha sitt säte fanns bara glädje och en iver att få börja. Så kom äntligen dirigenten in och i sin hand höll han en cello som han räckte över till mig.
Jag kan fortfarande minnas den omedelbara paniken som infann sig när jag insåg att jag fått fel instrument men ändå förväntades genomföra den konsert alla satt och väntade på. När varenda ton satt i ryggmärgen men inte längre i fingrarna. Det var en lättnad att morgonen efter få öppna ögonen och möta en annan verklighet.
Men i efterhand har jag insett att detta scenario faktiskt inte är helt ovanligt för oss människor. Kanske inte just att ge konserter på ett instrument man inte behärskar men dock känslan av att inte riktigt passa in där man är. Det kan till exempel vara i familjen, på arbetsplatsen eller bland vänner och bekanta. Och detta kan vara en ganska smärtsam upplevelse om vi i det även drar slutsatsen om att det är oss själva det är fel på och som en följd börjar tulla på de vi är och de behov vi har för att vinna andras godkännande och acceptans.
Jag vet hur det kan vara när den inre kritikern, den inre domaren och den inre jämföraren har fritt spelrum, mycket att säga och högljutt slåss om uppmärksamheten. Att i de stunderna välja kärlek och självacceptans är absolut inte omöjligt, men kan vara ganska svårt. Särskilt när ”det är mänskligt att fela” gäller alla utom mig själv.
Men är det något som livet har övertygat mig om så är det detta: vi har alla en sång inom oss som vill sjungas eller spelas, ett ljus som vill skina. Vi har alla ett livssyfte. Men ibland kan vägen till att hitta vårt uttryckssätt, vägen till det som ger oss mening och glädje, kännas som att vi har fått fel instrument, som att vi är i sammanhang där vi inte riktigt kommer till vår rätt. Detta innebär dock inte på något sätt att vi inte är rätt eller att vi inte passar in. Tvärtom. Världen behöver vårt ljus och våra sånger mer än någonsin förut.
Och tro det eller ej, men ofta har våra inre kritiker, domare och jämförare som uppgift att skydda oss från saker de tror är farliga, även om sätten de gör det på kan vara ganska klumpiga och missvisande. Att låta vårt inre ljus skina och att sjunga vår sång är exempel på sådana saker. Men jag har märkt att de ibland kan bli lite lugnade och något mindre högljudda när jag tackar dem för hjälpen men sedan erbjuder dem en plats i publiken snarare än på dirigentpulten.
I värme,
Karolina
Comments