”Vi behöver se till hela barnet, hela dagen, varje dag”, sa min kollega till mig en dag. Det var nu många år sedan och jag jobbade då som logoped gentemot barn och unga och deras familjer. Denna mening är något av det viktigaste jag har tagit med mig från alla mina år på den arbetsplatsen. Det fanns nästan alltid någon slags agenda i de möten vi hade men det behövde samtidigt finnas en lyhördhet inför livet i stort: alltifrån hur morgonen hade varit till vardagens stress, motivation, ork och drömmar.
Och så är det med alla vi möter. Alla har vi saker som tar plats i våra tankar och kalendrar. Häromkvällen hade den kör jag leder sin sommarkonsert. Det blev en fin stund då vi fick sjunga den repertoar vi har jobbat med under en hel termin. Och när jag blickade ut över alla människor som kommit dit blev jag återigen påmind om att varenda en av oss har en historia – saker vi kämpar med eller oroar oss för, njuter av, längtar efter, skulle vilja bli sedda eller hörda i, är tacksamma för, känner oss förlägna inför, hoppas på eller är frustrerade över. Alla jag möter går bredvid mig på livets väg, ibland en liten kort stund, ibland en längre sträcka.
Det kan ibland vara lätt att fastna i kvantitet och siffror, kanske särskilt i arbetslivet. Ju större, mer eller fler, desto bättre. En större publik, fler kunder, ökad omsättning, en bredare målgrupp och fler uppdrag. Jag går också in i det tänket ibland. Men jag tror samtidigt att den allra viktigaste siffra vi har att förhålla oss till är 1.
En publik, oavsett om den är en handfull stor eller om den fyller en arena, är 1 åhörare + 1 åhörare + 1 åhörare +...
En grupp, en klass och ett lag är 1 deltagare + 1 deltagare + 1 deltagare +...
Multimiljardärföretag har byggts upp av 1 kund + 1 kund + 1 kund +...
Expertis har nåtts av 1 försök + 1 försök + 1 försök
+...
En dag är en stund + nästa stund + nästa stund +…
En målgång är 1 steg + 1 steg + 1 steg+...
Och att ändra en vana är att välja annorlunda en gång. Och så en gång till och en gång till... Och ibland ta hjälp.
En del framgångar går att mäta och föra statistik på. Men många gör det inte. Om mitt mål är att framträda inför en stor publik så kan jag enkelt räkna antalet åhörare som kommer. Men om min önskan och förhoppning är att beröra människor med det jag gör, att ge dem en upplevelse att minnas eller att bidra till ökad glädje och välbefinnande så är dessa resultat svårare att stoppa in i en graf. Utvärderingsblanketter kan ta oss en bit på vägen, men – tror jag! – långt ifrån ända fram.
Istället tänker jag att mycket handlar om intention och tillit. Min intention är att göra gott och jag har tillit till att jag kommer möta de människor i vars liv jag kan göra en skillnad. Min intention är att utvecklas och lära mig mer och jag har tillit till ordspråket som säger att när eleven är redo uppenbarar sig läraren. Min intention är att nå de mål jag har satt upp i livet och jag har tillit till att ett steg i taget tar mig dit, även om jag i stunden inte kan se hela stegen.
Eller om jag vänder på det: när det som är större, mer eller fler känns ouppnåeligt eller överväldigande, känns det då lättare om jag bryter ner det i mindre delar? Om jag är nervös men minns att gruppen människor jag ska hålla föredrag för är 1+1+1? Om timmarna av någon anledning känns olidligt långa men jag fokuserar på nästa minut och nästa minut och nästa? Om något känns oöverskådligt och utanför min kontroll men jag går tillbaka till det jag kan kontrollera: min andning, mina ord, mina handlingar?
Något kan tyckas futtigt om vi har en tanke om att det borde vara annorlunda och att annorlunda är bättre. Men allt räknas. Alla steg, alla människor, alla möten. Helheten hade inte varit en helhet om inte delarna funnits. Målet hade inte varit ett mål om det inte funnits en väg dit. Och jag hade inte varit jag om jag inte tagit just de steg och mött just de människor jag gjort och om inte min ryggsäck innehållit precis de erfarenheter, misstag och lärdomar den gör.
I värme och tacksamhet,
Karolina
Comentários