top of page

Att navigera i livets högersvängar

Uppdaterat: 10 sep. 2023

Under gymnasietiden längtade jag - och många med mig - efter körkort och påbörjade därför processen att övningsköra. Så kom den dag då det var dags för halkkörning. Det var första gången vi körskoleelever körde på egen hand (bara det var stort!) och via en högtalare inne i bilen fick vi körskollärarens instruktioner. När vi kom dit visade det sig att den hala raksträckan var upptagen av andra körelever, så jag och min grupp fick börja med att köra halka i en sväng. En högersväng. Jag var först ut och när jag närmade mig kurvan saktade jag ner och krypkörde igenom den. Säkert och kontrollerat och utan några problem. Men när det nästa gång blev min tur uppmanade läraren mig att öka hastigheten något. Full av tillit följde jag hans instruktioner och framme i svängen fick jag sladd. Bilen snurrade runt ett par varv och gled sedan långsamt ut på gruset intill vägen. Ingen skada skedd; var ska man lära sig att häva en sladd om inte på halkbanan?

Men min kropp gick in i full panik. När körläraren efter en stund gick fram till mig satt jag med ett krampaktigt tag om ratten och hyperventilerade. Det har gått 25 år sedan detta hände och jag anser mig idag vara en rätt säker och trygg bilförare, men jag känner fortfarande i varje högersväng, oavsett väglag, hur det skulle kunna vara att tappa kontrollen över bilen för att däcken släpper från underlaget.

Det här med att navigera försiktigt för att inte riskera att köra av vägen är även något som ganska ofta har återkommit i mitt liv. Jag har insett att vardagen är full av högersvängar, inte bara i trafiken. För mig representerar de situationer och stunder då jag har valt att ta det säkra före det osäkra, då jag förminskat eller hållit tillbaka delar av mig själv av rädsla för att sticka ut eller inte bli accepterad.

Jag lärde mig tidigt att ta andra människors perspektiv, ge bekräftelse och visa empati. Det i sig är inte några dåliga egenskaper att ha i ett samtal. Men för mig blev det ett sätt att slippa stå i min ärlighet gentemot människor, att slippa säga något som andra kunde tänkas uppleva som obekvämt att höra. Det blev ett sätt att inte behöva möta missnöje hos någon annan och ett sätt att skydda mig själv från att behöva oroa mig för att jag skulle ha sagt eller gjort något dumt. Jag krypkörde i svängarna i varje möte jag hade.

Men så hade jag ett samtal som blev en ögonöppnare för mig. Jag och en vän hade tjejkväll och satt och pratade framåt småtimmarna över en kopp te. Jag gissar att vi kan ha varit omkring 17 eller 18 år och i skenet av en mild lampa delade vi tonårsvardagens upp- och nergångar med varandra. Den här kvällen berättade hon för mig om en annan vänskapsrelation hon hade, vilken just då kändes klurig och jobbig. Jag ville så gärna vara till hjälp och försökte se saken från olika håll för att bringa mer klarhet och förståelse. Till slut avbröt hon mig. ”Jag vet att du förstår mig.” sa hon. ”Och jag vet att du förstår honom. Men vad tycker du?!”

Idag, oräkneliga samtal senare, vet jag värdet av ömsesidighet i en relation, att både få lyssna och våga bli lyssnad på. Att förstå men också uttrycka. Att bidra, men också låta den andra personen få göra det. Och idag kan jag känna tacksamhet om någon som upplever mig som försiktig vågar fråga om det kommer från ett ställe av omsorg och varsamhet eller rädsla. Eller när någon utmanar mig att vara konkret om jag är för vag eller generell i mina ord. Och jag blir också tacksam varje gång jag påminns om att de allra flesta av livets högersvängar går alldeles utmärkt att köra i, så länge man har lite koll på väglaget.

I värme,

Karolina


27 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page