Att sjunga sin sång på ett nytt sätt

För ganska många år sedan åkte jag till Utrecht i Nederländerna för att delta vid ett seminarium. Jag var där som åhörare men hade också som uppgift att vara musiken i rummet. Vid lämpliga tillfällen under dagens gång skulle jag sjunga sånger jag förberett och man hade sett till att det fanns ett litet elpiano tillhands på plats. Jag kände mig lite pirrig som jag alltid gör när jag ska sjunga inför publik, men mest kändes det roligt och spännande att vara där.

Så blev det en naturlig paus i programmet och jag ombads sjunga min första sång. Jag satte mig vid pianot, började spela de inledande ackorden och... ingenting hände. Inte ett ljud hördes. Efter att ha kontrollerat att alla sladdar satt där de skulle märkte jag att kontakten till eluttaget hade blivit skadad och det fanns ingen i reserv. Jag såg ut över människorna i rummet och på föreläsaren. Det kändes snopet och lite pinsamt att inte kunna framföra någon musik men det fanns inte så mycket att göra åt det.

"Kan du sjunga ändå?" frågade föreläsaren mig med ett leende. Jag ryckte till. "Vad...?" sa jag. "Ja, alltså, utan pianot! Kan vi inte få höra sången ändå?" Jag såg misstroget på honom och kände hur paniken började smyga sig på. Det går ju inte alls, tänkte jag medan jag hörde mig själv säga: "Jo, det kan ni väl få..."

Så jag tog ett djupt andetag, ställde mig upp och sjöng. Rösten höll men knäna darrade och när sången var slut säckade jag ihop på min stol medan resten av gruppen gick och tog fika. Jag märkte hur en tår rann ner över ena kinden och förvånades över hur väldigt naket och sårbart det hade känts. Det här var inte första gången jag sjöng utan ackompanjemang, inte heller inför publik. Men sen slog det mig. Det var första gången jag sjöng utan ackompanjemang vid ett tillfälle då jag hade förlitat mig på att ha ett att luta mig mot och (i ärlighetens namn) att gömma mig bakom. Det gjorde att jag behövde sjunga min sång på ett nytt sätt.

Vi har en historia och en relation med alla människor i vårt liv (inte minst med oss själva) men också med våra vanor. Att ta nya steg och börja ändra mönster i hur vi vanligtvis gör saker kan föra med sig en blandning av olika känslor, både stärkande och sårbara. Ibland är vi laddade, motiverade och redo. Och ibland gör livet att vi behöver utmana oss själva, vare sig vi vill eller ej.

Att göra något annorlunda och börja sjunga på ett nytt sätt - bokstavligen eller metaforiskt - behöver inte alla gånger vara något som till synes är särskilt stort. Kanske det till och med går andra obemärkt förbi. Men det spelar ingen roll. Vi vet när något bär tyngd för oss, när det vi gör (eller inte gör) känns som en bedrift eller kräver mod. Och i den stunden tror jag att något positivt sker om vi tillåter oss att stanna upp för ett ögonblick och bekräfta detta i oss själva. När det som känns som en personlig seger också får hållas som en. När vi inte enbart utmanar oss själva till växande utan också finns där när det känns utmanande att växa.

I värme,

Karolina