top of page

Gåvan med en purjolök

“Jag älskar hur du hanterar papper!” sa jag och såg med längtan och beundran på en människa som idag räknas som en gammal kärlek i mitt liv. Det var kanske inte det mest romantiska man kan säga till någon man är kär i, men det var sant. Händerna rörde sig vant över arken, vek dem omsorgsfullt, stoppade dem i ett kuvert och skrev adressen på med långsamma, aningens ryckiga rörelser.

 

Handlingen i sig var inte något utöver det vanliga – att skriva ett brev – men det var som att något blev levande framför mina ögon: en teaterpjäs man sitter trollbunden vid fast scenen var köksbordet där hemma. Jag fascinerades över min reaktion. Nog gillar jag både att skriva och att få brev, men det jag där och då fick bevittna var något alldeles extra.

 

Jag har haft liknande upplevelser med andra människor genom åren och det som varit gemensamt för alla är det stora som funnits i det lilla. Det kan låta klichéartat men för mig är det en ynnest, ett sätt att kunna se på och förhålla sig till saker som går förbi vardagens stress och slentrian. Närvaro.

 

En av mina äldsta vänner är en naturbegåvning i att se det stora i det lilla. Vardagen är full av detaljer och hon tar sig tid att uppleva och uppmärksamma dem. Och det bästa av allt är att det smittar av sig. Jag minns en gång för många år sedan när vi lagade mat tillsammans. Jag älskar inte att stå i köket men hon verkar kunna trolla med ingredienser. Hon berömmer dem i sitt sätt att hantera dem och det finns glädje i maten hon tillreder. ”Du är nog den enda jag känner som verkligen kan se gåvan med en purjolök!” sa jag till henne, tacksam som jag alltid är när jag får uppleva världen genom hennes ögon.

 

Den amerikanske författaren och föreläsaren Wayne Dyer brukade säga att när vi ändrar vårt sätt att se på saker så förändras de saker vi ser på. Jag vill lägga till att det även tillför en förändring i oss själva. När jag går in i ett samtal med nyfikenhet blir min upplevelse en annan än om jag förutsätter att jag redan vet vad den andra personen har att säga. Om jag ser morgontrafiken som en möjlighet att få lite tid för mig själv blir jag inte lika stressad om jag hamnar i en bilkö eller tåget är försenat. Och om jag kan minnas att en ”jobbig” person ofta är någon som har det jobbigt (och att jag själv ibland är denna någon) så kanske mitt bemötande blir annorlunda än vad det annars skulle ha blivit.

 

Idag har jag stannat upp i det jag höll på med och tagit till mig gåvan med torkade jordgubbar, kommit ihåg att det finns livserfarenhet i gråa hårstrån och känt att det är trevligt när strumporna jag plockar ut ur tvättmaskinen är lika många som de jag stoppade in. Om du ser dig omkring eller tänker på din dag, finns det några gåvor där som du ännu inte lagt märke till?

 

I värme,

Karolina


30 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page