En vårdag för snart 20 år sedan satt jag och planerade för att resa och hälsa på en kär person i mitt liv. Jag skulle ta ledigt ganska många veckor för att vi skulle hinna umgås så mycket som möjligt under sommaren, då jag ändå hade lite mindre att göra på jobbet. Vi såg båda fram emot min vistelse och allt fint och roligt vi ville göra tillsammans under tiden jag var där.
Men en kväll ett par veckor innan jag skulle åka hördes vi per telefon. Han pratade på om hur dagen hade varit men lät lite ansträngd på rösten och jag undrade om det var något som hade hänt. Han tystnade men sa sen att han hade tänkt lite på min resa dit. ”Vad händer om vi behöver tid för oss själva under tiden du bor här?” frågade han. Jag såg hans lägenhet framför mig. Den var faktiskt rätt liten och hade inte riktigt utrymme för om man ville dra sig undan en stund. ”Eller om vi kommer på att vi vill göra olika saker om dagarna. Eller om det...”
Han fortsatte lyfta sina tankar och jag började fundera på om idén att åka dit egentligen var särskilt bra. Kanske hade han rätt i sina farhågor. Och hur skulle vi i så fall lösa dem? Jag kröp ihop i soffan där jag satt och lutade pannan mot ena handryggen. ”Jag känner mig så konstigt tung när vi pratar om det här.” sa jag efter en stund. ”Märkligt!” sa han. ”Jag känner mig plötsligt mycket lättare...”
Det var inte svårare än att han hade behövt uttrycka sin oro och bli hörd i den. Sen när den väl var uttalad fick vi fina sommarveckor ihop, och de gånger vi faktiskt kände att vi behövde lite egentid eller göra saker på varsitt håll en dag så var det lätt ordnat.
Jag måste fortfarande påminna mig själv då och då om att bara för att jag hör någon beklaga sig så betyder det inte att jag automatiskt har fått en uppgift. Personen i fråga kanske visst önskar att jag gör något som bidrar till hans eller hennes välbefinnande, men om jag meddetsamma börjar försöka fixa så är risken stor att jag missar det som kanske är ännu viktigare: att låta en annan människa få känna sig sedd, hörd och tagen på allvar.
”Det låter jobbigt.”
”Vill du berätta mer?”
”Förstår jag dig rätt i att...?”
”Hur kan jag bäst vara till stöd för dig just nu?”
”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag finns här och lyssnar om du vill det.”
Det finns mycket vi kan säga och inget är rätt eller fel. Och det kan ju också vara så att vi inte alls behöver säga så mycket, utan vår uppmärksamhet, en nickning och ett ”mmm” räcker långt. När vi låter vårt lyssnande i första hand handla om att förstå och inte lösa ett problem, så kan det ju också vara så att problemet under tiden det blir hört löser sig självt.
I värme,
Karolina
コメント