”Kör som om du hade ägg under pedalen”, sa min mamma ofta till mig när jag var yngre och övningskörde inför att ta mitt körkort. Temperaturen hade börjat krypa ner mot nollan och vintern var i antågande. ”Inga hastiga rörelser; man vet aldrig om det kan finnas isfläckar.” Jag är någon som tycker att det är praktiskt med visuella instruktioner för jag lär mig lättare när jag kan se saker framför mig, och detta är något jag påmint mig själv om varje vinter sedan dess.
Den senaste tiden har jag funderat en del på om det här sättet att tänka och navigera även skulle kunna vara användbart i vår kommunikation – den vi har med andra i vår omgivning och den vi riktar mot oss själva. Och i så fall, vad är då en isfläck?
Jag tänker att våra isfläckar kan vara olika saker. Det kan vara hur vi mår och känner oss just nu. Det kan vara saker som gör att vi inte har lika breda marginaler som annars, inte lika mycket tålamod eller lika stor förmåga att vara flexibel. Det kan vara de tolkningar vi gör av saker som händer i vår vardag – tolkningar som kanske inte alltid ger en så fördelaktig bild av oss själva eller andra. Det kan vara rädsla, oro, skuldkänslor eller tankar om hur saker – eller vi själva – borde vara. Våra isfläckar kan göra att vi har lättare för att halka, lättare för att tappa balansen, i oss själva och gentemot andra.
Som förälder har jag märkt att det sällan fungerar särskilt bra att köra med hastiga rörelser, oavsett årstid, särskilt inte då vi har en tid att passa och en känsla av brådska finns i luften. Att i de stunderna köra med ägg under pedalen, d.v.s. sakta ner och försöka lyssna in behov, handlar inte (vilket jag länge trodde) om att vara otydlig och vag i min kommunikation. Det handlar inte heller om att göra avkall på något vi behöver göra. Och det handlar inte om att tassa på tå eller om att vara överdrivet försiktig för att inte försätta båten i gungning.
Det handlar om respekt och förståelse. Respekt inför att vi alla behöver en extra dos varsamhet ibland, kanske särskilt i övergångar mellan olika moment. Respekt inför behovet av att hinna processa det som sagts, landa i informationen, ställa om. Det handlar om förståelse inför att vi alla har isfläckar – vissa som vi tydligt kan se och andra som vi på förhand omöjligt kan känna till. Förståelse inför att våra marginaler och våra förmågor och vår självbild inte alltid är på topp. Det handlar om att köra med mjukare rörelser för att inte sladda, för att ingen ska behöva förlora kontrollen i onödan.
Och när saker ändå blir annorlunda än jag hade tänkt mig och hoppats på, när jag kanske sagt saker jag ångrar eller när jag tycker att jag borde ha gjort på ett annat sätt, kan jag då köra med ägg under pedalen även i mötet med mig själv? Kan jag
hålla om även om jag inte håller med?
Jag vet att detta verkligen inte alltid är det lättaste. Men jag vill ändå påminna om att det är okej. Det är mer än okej. Det är okej att sakta ner och försöka lyssna in behoven hos oss själva. Det är okej att ta ett bad eller att ringa en vän. Det är även okej att ta ett av de där äggen, steka det och göra oss en god äggmacka och en kopp te. Eller vad det nu är som gör att det kan kännas lite bättre. Vi har alla saker som gör att vi då och då känner oss extra sårbara. Som gör att vi har lättare för att halka. Det gör oss inte till dåliga navigatörer. Det gör oss mänskliga.
I all värme och mjukhet,
Karolina
Σχόλια