top of page

Hur var det den lät nu igen...?

Uppdaterat: 21 mars

För snart 15 år sedan förlorade jag en människa som var mig väldigt kär. Han bodde i USA och under den tid vi kände varandra besökte jag flera gånger detta land som till en början verkade oöverskådligt och lite läskigt, men som nu har en varm plats i mitt hjärta. Jag såg fram emot varje ny resa dit, men då jag klev på planet för att kunna vara med vid hans begravning så var det med blandade känslor.

Under ceremonin var det flera som valde att säga några ord, och en av dem var hans bästa vän sedan många år. Hon delade bland annat med sig av ett citat som har varit närvarande för mig ända sedan dess. Min översättning av citatet är: ”En vän är någon som känner sången i ditt hjärta och som kan sjunga den tillbaka till dig när du har glömt orden.”

Jag vet hur det kan kännas att glömma orden till sin egen sång, att inte vara i kontakt med sig själv. För mig blir det som att min uppmärksamhet och mina tankar ständigt är fokuserade på annat och andra utan att jag är närvarande och grundad i min egen kropp. Det är inte så att jag inte kan känna min kropp, men jag glömmer att lyssna in vad den försöker förmedla till mig och letar istället efter alla svar utanför mig själv. Jag börjar tvivla på mig själv och oroar mig för vad andra tycker och tänker. En av de klokaste människor jag har i mitt liv kallade det en gång för att man lämnar sin egen livsväg för att istället gå andras.

Men jag vet också hur välsignat det är varje gång jag får min sång sjungen tillbaka till mig - när något uttalas eller sker som gör att jag minns vem jag är och vad som är min innersta sanning. Jag kommer i kontakt med den delen av mig själv som vet att jag är mer än mina tankar, etiketter och dömande, den delen som vet hur det känns att verkligen vara levande, närvarande och grundad. Jag står stadigt på mina fötter.

Ibland är det en vän som känner min sång och sjunger den. Han eller hon ser bortom rädslor, skavanker och tillkortakommanden och tilltalar det sanna och goda i mig. Jag får komma som jag är utan att personen för den sakens skull tror på eller håller med om den gissningsvis lite skeva självbild jag ger uttryck för just då. Detta är verkligen en gåva och inget jag tar för givet i mitt liv.

Men ibland är det något helt annat som gör att jag hör och kommer i kontakt med den sång som finns i mitt hjärta. Jag kanske läser något som bara känns rätt. Jag kanske hör ett stycke musik som klingar an i mig eller ser en film. Kanske sker det i meditation, i dans eller i ett samtal. Och ibland händer det att någon jag inte känner alls säger eller gör något som berör mig på djupet.

Kan vi göra detta för varandra? Helt säkert. Men kan vi sjunga en sång tillbaka till en person vi inte känner? Det tror jag vi kan. Men grejen är den att vi sällan vet eller får reda på när det sker i mötet med en annan människa. Det kan vara ett leende, ett vänligt ord, en komplimang, något vi berättar, en hand på någons axel... eller något helt annat. Vi kanske inte är den vän som känner sången som finns i den andra personens hjärta, men har vi vår intention inställd på vänlighet och omtanke så tror jag ändå chansen är stor att vi råkar sjunga rätt på en ton eller två.

I värme... och sång,

Karolina


31 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comentarios


bottom of page