top of page

När saker är fullkomligt ofullkomliga - del 1

Någon gång på gymnasiet började jag på allvar att skriva dagbok. På den tiden blev det ett sätt att få utlopp för samt vrida och vända på alla röriga tonårstankar. Men än idag ser jag dagboken som en vän som hjälper mig se saker ur ett nytt ljus. Häromdagen hittade jag en gammal dagboksanteckning som påminde mig om att saker verkligen inte alltid behöver vara perfekta för att vara perfekta.

För ganska många år sen nu var jag med på en retreat i vackra Teotihuacan, Mexiko. Djupt inre arbete varvades med vacker natur, meditation och toltekisk visdom i en svårslagen blandning. Varje morgon promenerade gruppen till pyramidområdet som låg en kort sträcka bort, och här fick vi i olika övningar samt i kärleksfull närvaro av de andra kursdeltagarna på olika sätt möta oss själva och det vi hade med oss i vårt "bagage".

En av de sista kvällarna var det dags för ceremoni, ledd av vår vänliga, shamanska värd. I trädgården där vi bodde fanns en stor labyrint skapad av små stenar som var utlagda på gräset. Vi satte oss i en ring runt den och framför oss fanns 28 tända ljus, röda och vita, ett till oss var. En och en skulle vi få välja ett ljus och bära det med oss in i labyrinten. Vi blev ombedda att på vägen in drömma en gammal dröm (tänka på något i vårt liv som vi kände oss färdiga med), överlämna den som en gåva i mitten av labyrinten och sedan drömma en ny dröm på vägen ut (hålla i tanken något vi längtade efter och kände oss redo för). Det fanns förväntan i luften och stämningen var vördnadsfull.

Jag visste meddetsamma vilket ljus som var mitt, men det tog inte lång tid förrän någon annan tog det. Jag ville gärna ha ett vitt ljus, men insåg att det skulle dröja innan det var min tur, så jag accepterade att jag nog skulle få ett rött. Jag blev nummer fyra från slutet och framför mig fanns både röda och vita ljus kvar. Överraskad över att jag skulle behöva välja tog jag ett rött. När jag sedan började gå in i labyrinten upptäckte jag till min förfäran en död fluga i mitt ljus. Det kan ju inte gå an i en helig shamansk ceremoni! Diskret försökte jag fiska upp den med ett finger medan jag långsamt vandrade framåt, med enda resultatet att jag fick en massa stearin på fingrarna och ett kladdigt ljus. Flugan låg kvar. Jag förlikade mig vid tanken på att det var som det var och började istället hoppas att ingen av alla som nu stod utanför labyrinten skulle se mina geggiga fingrar när jag gick förbi.


Så kom jag fram till labyrintens mitt och kunde inte för mitt liv komma ihåg vad det var jag skulle göra där. Jag hade helt glömt bort instruktionerna. Självmedveten om att nästa person stod och väntade på att få komma fram mumlade jag en kort bön om att få vägledning i livet och hjälp när jag hade stearin på fingrarna och en död fluga i ljuset, och hoppades på att det fanns någon sorts symbolik i detta som gick att förstå.

Idag kan jag tänka tillbaka på den här kvällen och skratta, men där och då var min förfäran äkta och jag behövde hantera den i mig själv. Vi hade fått en instruktion, det fanns en plan, och då blev min slutsats att det måste finnas ett rätt sätt och ett fel sätt att utföra uppgiften på. Men bara för att vi har en tanke om något - och kanske även en manual - kan inte ett annorlunda resultat ibland till och med bli ännu bättre än vad vi först avsett?

Detta blogginlägg är uppdelat i två delar. Håll utkik efter andra delen som kommer om en dag eller två. Och till dess vill jag skicka med en fråga att reflektera kring, om du skulle välja det: Vem är det som avgör om något i ditt liv är ”rätt”?

I värme,

Karolina


12 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comentários


bottom of page