top of page

När saker är fullkomligt ofullkomliga - del 2

”Kom ihåg att vi bara har en chans att göra ett första intryck på någon”, brukar jag säga till kören jag leder inför att vi ska ha ett framträdande. Förhoppningen är att det ska vara ett lite lagom lättsamt sätt att påminna dem om att titta upp från sina noter och le till publiken.

Men så minns jag plötsligt den gången jag själv gjorde ett första intryck på en rätt stor grupp människor och fick en hel kör på fall. Under ganska många år var jag inhoppande ackompanjatör till den kör min tidigare pianolärare ledde. Varje gång de skulle ha en konsert bokade han in mig till att spela, och det var alltid en fin och givande upplevelse. Allra första gången jag mötte dem var ett par timmar innan vi skulle ha vårt första gemensamma framträdande, och vi ägnade tiden till att känna på programmet från början till slut.

Så var det dags för konsert och jag spelade introt till den inledande sången. Kören började sjunga och det gick bättre än jag väntat mig... ända tills jag missade ett repristecken i mina noter och hela kören snubblade in i vad som nog bäst kan beskrivas som ett kollektivt ”gulp”. I det ögonblick jag förfärad insåg att jag med mitt pianokomp inte skulle lyckas rädda situationen så var det bara att bryta. Jag fattade tag om en mikrofon, tog ett lite djupare andetag än vad jag hoppades skulle märkas, vände mig mot publiken och erkände: ”Förlåt! Jag glömde en repris...” Och sen körde vi igen och resten av konserten blev odramatisk och fin.

Detta var mitt första intryck på kören och även på publiken som jag senare förstod var deras konserter trogen. Men vi överlevde det. Och publiken verkade inte tycka att det var någon stor grej för de fortsatte att applådera efter varje sång.

Än idag tänker jag att vi enbart har en chans till att göra ett första intryck på någon, men med tillägget att det verkligen inte är hela världen om det inte blir precis så som vi hade tänkt eller önskat. Allt som oftast går det att reparera, förklara eller börja om. Och när det sker ger vi också - om än kanske oavsiktligt och omedvetet - andra tillåtelse och utrymme till att våga visa mer av sig själva eftersom det inte är något nederlag om det inte blir perfekt.

Att hålla intentionen om att något vi gör eller säger ska bli bra är ingen fara utan snarare något som kan ge oss en skjuts i den riktning vi önskar. Men när vår tanke om hur något borde vara håller oss tillbaka och hindrar oss från att ens våga ta ett första steg, kan vi kanske behöva kika på vad det skulle kunna handla om. Jag är den första att skriva under på hur lätt det kan vara att förminska sig själv och hålla tillbaka ord eller handlingar som kanske annars skulle kunna berika både vårt eget liv och andras. Men jag vet också att det kan kosta att göra det.

Så om den rädsla, nervositet, oro eller tveksamhet vi upplever hade öron, vad skulle den då behöva höra för att kunna känna sig trygg i att våga följa det vi egentligen vill och känner glädje inför, även om det riskerar att inte bli ”helt rätt”? Och blir det någon skillnad om vi väljer att uttala just de orden till oss själva - om vi väljer tanken på att det verkligen inte behöver vara perfekt för att vara perfekt?

I ljuvlig ofullkomlighet och värme,

Karolina


5 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page