top of page

Vad lever i dig?

Sång och musik har varit en stor del av mitt liv ända sen jag var liten. Genom musiken har jag haft många fina och helande stunder, men en av dem står ut lite från de andra, kanske för att den samtidigt blev ett så starkt möte med mig själv. För ganska många år sedan nu var jag med på en kurs med namnet ”Själens sång”. Under en helg fick jag och ett tiotal andra deltagare på olika sätt umgås med varandra och våra röster. Den enda uppgift vi hade inför kursen var att välja ut och förbereda ett par sånger vi skulle få jobba utifrån tillsammans med vår kursledare, Lena.

 

Med stor vana och lyhördhet guidade hon oss igenom olika sätt att uttrycka oss på i sång. Vi fick sjunga högt och lågt, starkt och svagt, i glädje och i smärta. Vi fick sjunga fint och kraftfullt men också fult och forcerat. ”Oavsett hur ni sedan väljer att framföra era sånger så kommer publiken intuitivt att känna om ni har varit inne i alla känslorna och uttryckssätten”, sa Lena, ”eller om ni sjunger på det sättet ni gör för att något annat känns för läskigt.”

 

Så kom den övning som gjorde allra störst intryck på mig. En och en skulle vi välja ut den av våra medtagna sånger som betydde mest för oss och inför gruppen sjunga den solo och utan ackompanjemang. Jag tror att vi alla kände lite pirr i magen men jag kunde min sång utantill och kände mig förberedd. När det blev min tur sjöng jag sången från början till slut. Det gick bra, tyckte jag själv. Inga större missar.

 

Men övningen hade bara börjat. Även nu fick jag prova på att framföra min sång på olika sätt, och det som förut känts ganska ofarligt att göra i grupp kom plötsligt väldigt nära. Att sjunga den fint och flöjtlikt var inte så svårt, men ansträngt och bröligt? Det gick inte. Lena hörde mitt motstånd. ”Vad betyder den här sången för dig, Karolina?” frågade hon efter en stund. ”Varför har du valt just den?”

 

Jag sänkte axlarna och såg på henne. Och började berätta om en människa som stått mig nära men som gått bort bara några månader tidigare. ”Detta var vår sång.” sa jag och kände tårarna komma. ”Nu!” sa Lena och såg mig rakt i ögonen. ”Sjung din sång igen nu.” Och jag sjöng. Rösten bröts och orden lät snörvliga, men jag sjöng. Allt kom med: sårbarheten, orättvisan, smärtan, tacksamheten, acceptansen. Och när sången närmade sig sitt slut kände jag en inre styrka och ett lugn som jag aldrig tidigare upplevt.


I mitt liv har jag ibland befunnit mig i sammanhang där jag känt att hela jag inte riktigt fått plats. Där magkänslan har sagt att jag behövt hålla tillbaka delar av mig själv, nyansera det jag haft att säga eller låta bli att visa vissa känslor för att andra människor skulle känna sig väl till mods. Men jag har också varit i sammanhang som det ovan, där allt i mig - det fina och det fula, det robusta och det sköra, det jag är stolt över och det jag känner skam inför - har bjudits in och välkomnats. Så läkande det kan vara.


Det jag lärde mig under den helgen var att detta ofta inte behöver vara så komplicerat och svårt, och att det är något vi kan göra för varandra. Jag tror inte att det främst är goda råd eller kloka ord vi behöver när vi sitter med något som är smärtsamt (eller glädjefyllt för den delen!), utan att vi får bli hörda i det som är. Att det vi kommer med får finnas, ta plats, blir hört och hållet och att det inte är något som behöver stanna utanför dörren för att ingen ska bli obekväm.


Inom NVC (NonViolent Communication), som är ett sätt att förhålla sig till och kommunicera med andra där fokus ligger på kontakt och behov, finns ett uttryck som lyder "Vad lever i dig?". Jag tror att när vi kan ställa den frågan (vilka ord vi nu väljer att använda: "Hur har du det?", "Hur mår du?", "Läget?") till en annan människa och ta emot svaret vi får utan att döma eller värdera, kanske bara nicka eller bekräfta, så möter vi flera grundläggande behov på en gång. För den andra personen är det att känna sig lyssnad på och förstådd och för oss själva är det att få ta emot ett förtroende och känna att vi kan tillföra något som berikar någon annan.


För berikar gör det när vi får komma som vi är.


I värme,

Karolina


25 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

コメント


bottom of page