top of page

Var är vi nu igen?

Uppdaterat: 27 nov. 2023

Under nästan hela mitt liv har jag haft förmånen att få musicera tillsammans med andra människor. Ett stort antal lunchraster i skolan gick åt till att sjunga Disneyduetter och senare har jag sjungit och spelat i ensembler, körer och orkestrar i många olika storlekar. Men oavsett hur många vi har varit så är det en sak som jag har med mig från musiken: alla är en del av att nå ett mål. Det finns ett vi. Även i de sammanhang där det finns en tydlig uttalad ledare eller dirigent är han eller hon inkluderad i resultatet, inte någon som enbart ger instruktioner som andra utför.

 

Särskilt i möten med barn har jag funnit detta användbart. Att tillbringa tid tillsammans med barn innebär ofta förr eller senare att vi som vuxna ger en instruktion eller uppmaning. Men för en liten människa som ägnar varje vaken timme till att utforska saker och lära sig nya färdigheter behöver vi ofta också ge det stöd barnet behöver för att förstå och kunna utföra det vi ber om, åtminstone tills han eller hon klarar det själv. Det kan vara att vi använder våra ord och händer för att guida rätt, men det kan lika gärna vara att vi bekräftar och visar förståelse inför barnets känslotillstånd, motivation och ork. Eller att vi inbjuder till att tillsammans hitta ett sätt och en lösning på det som behöver göras.

 

Det behöver finnas ett vi – antingen rent konkret utifrån att vi hjälps åt eller i form av att vi ser och förstår, eller försöker förstå. Annars blir vår uppmaning något som hamnar mellan oss och barnet och som riskerar att göra att vi tappar varandra. Jag brukar se det som att vi står på samma sida om något, till exempel ett problem, en upplevelse eller en uppgift.

 

Även mellan oss vuxna kan det göra stor skillnad att stå på samma sida om något. Ett klassiskt exempel är när vi berättar om något som bekymrar oss och får frågan om vi vill ha råd eller bara bli hörda. Jag tror att många av oss ofta söker kontakt och att få känna oss förstådda i saker vi berättar ännu mer än en lösning, åtminstone som ett första steg. När det finns en kontakt och ett lyssnande så kan vi tillsammans se på det som verkar vara ett problem, men om kontakten inte finns blir det som lyfts i stället något som står mellan oss, något som står i vägen för att vi ska kunna mötas, något som gör att vi kan känna oss ensamma fast vi är två i rummet.

 

Så hur kan det låta när vi ställer oss på samma sida om något? Till exempel så här:

”Vad behöver du i det här?”

”Kan jag göra något för dig?”

”Det låter jobbigt.”

”Jag hör att detta är något som oroar dig. Jag hade nog också känt oro om det gällde mig.”

”Jag får känslan av att den här uppgiften känns övermäktig för dig. Vill du att vi hjälps åt?”

”Jag kommer att tänka på en sak utifrån det du berättar. Vill du höra?”

”Jag finns här.”

 

Jag tänker att det handlar om ett aktivt lyssnande, att föreställa sig det som den andra personen upplever och berättar om. Att vara närvarande, helt enkelt. Det behöver inte vara särskilt komplicerat och man kan experimentera med det i möten med andra. Nästa gång någon berättar om något för mig – en händelse, ett problem, en upplevelse – märker jag någon skillnad när jag ställer mig bredvid? Rent bokstavligt kanske vi står eller sitter mitt emot varandra, men om jag i min tanke föreställer mig att jag ställer mig bredvid personen och tittar på det som sagts från samma håll, hur blir det? Kanske blir det ett lite tydligare vi.

 

I värme,

Karolina



9 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page