”Två fötter men tre pedaler…”, minns jag att jag tänkte när jag för första gången satte mig bakom ratten för att börja lära mig köra bil. ”Jag kan väl inte gasa och bromsa med samma fot?” Förvirringen måste ha stått skriven i pannan på mig för innan jag hann ställa frågan högt så fick jag mitt svar: ”Jodå, men inte samtidigt…”
Ibland är det tur att det ingår undervisning och träning innan vi tillåts utföra något på egen hand. Det blev en bilförare av mig också men när jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag tydligt se hur jag faktiskt av och till har gjort just detta – gasat och bromsat samtidigt. Inte ute på vägarna, som tur är, men i livet i övrigt och med resultatet att det då har känts som att jag inte har kommit någonvart, som att något har stått i vägen.
För mig har detta inte alls handlat om att det inte har funnits en längtan, mål och drömmar. Många gånger har jag även haft verktygen och kartan som behövts för att kunna ta mig dit jag velat komma. Men där har funnits ett ”men”. Att vilja något, men… Att känna mig kallad, men… Att visst ta några steg framåt, men…
Jag är ganska säker på att jag inte är ensam om det här. Den amerikanska författaren och föreläsaren, Marianne Williamson, skrev en gång (min översättning): ”Vår djupaste rädsla inte är att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva, ’Vem är jag att vara brilliant, underbar, talangfull, fantastisk?’ Men vem är du att inte vara det?”
Jag tror att många gånger när vi trycker på gasen och bromsen samtidigt så sker det alldeles omedvetet och det blir ett sätt att ta hand om oss själva på, ett sätt att skapa en känsla av trygghet. Det kanske låter märkligt, särskilt om vi längtar efter spänning, frihet, nya horisonter eller förändring. Och särskilt om vi känner oss redo och beredda. Men att gasa – att ta nya steg i livet – innebär också dels att vi rör oss mot något som ofta är okänt eller outforskat för oss, dels att vi lämnar något bakom oss.
Ibland kan det vara ovärderligt och alldeles nödvändigt att stanna upp där vi är och i det vi gör. Att känna efter, landa, reflektera, orientera oss. Och ibland kan vi behöva vara stilla en längre stund. Men jag tror inte det är menat att vi ska stanna där. Och jag vet att upplevelsen av att ha kört fast och att inte komma någonvart faktiskt ofta är en oanad språngbräda mot nya och positiva saker i livet. Många gånger är vi mycket närmre det vi önskar än vad vi tror.
Så vad kan vi göra? För mig har det ofta handlat om att så mycket jag kan luta mig in i tillit, att våga lita till att livet bär även i det som är nytt. Att fortsätta ta steg framåt även när inte hela stegen syns. Men ibland kan vi också behöva kika på det som vi känner bromsar och håller oss tillbaka. När vi tillåter oss själva att ta ett steg tillbaka och lyssna in vad dessa hinder har att förmedla till oss, för detta ofta med sig en gåva som kan komma i många olika skepnader, till exempel läkning, tillit, förståelse och glädje. Och inte minst en väg framåt mot nya möjligheter.
Känner du att det är dags att lätta på bromsen och ta dig förbi det som håller dig tillbaka, men helst inte på egen hand? Detta är något vi kan göra tillsammans i coachande samtal. Läs gärna vidare här på hemsidan och känn in om du tror det kan vara något för just dig.
I värme,
Karolina
Comments